IT-pedagog och Förstelärare i skolutveckling
”Största glädjen för mig är ändå när man hör elever prata med sina föräldrar när de blir hämtade på fritids om saker vi har pratat om på Digitalkunskapen eller hur jag får höra från deras mentorer att det vi gör förenklar deras arbete.”
Mathias Mjörnheim
IT-pedagog och Förstelärare i skolutveckling
@ITmagister
Skönsmons skola är en kommunal F-6 skola med precis under 400 elever. Runt 2010 började skolan moderniseras, gröna tavlor byttes ut mot whiteboards och projektorer sattes upp i alla klassrum. En revolutionerande förändring för många, äntligen kunde man streama film och jobba med webb på ett mer naturligt sätt. Mathias stannade dock inte där utan ville fortsätta utvecklingen och förbättra/förenkla och göra lärandet mer interaktivt. 2012 började skolan, som ett led i detta, att sätta in SMART-Boards på skolan. Det gjorde lärandet interaktivt, på riktigt.
Nu började min utmaning på allvar. Att implementera verktygen, få eleverna delaktiga och få lärarna att använda tekniken i vardagen. En utmaning som fortgår.
Personalen får löpande fortbildning och jag märker hur verktygen används i vardagen. Eleverna ställer således högre krav på lärarna och sitt eget lärande. I takt med att elever och lärare blir mer förtrogna med verktygen så uppkommer problemen. Lärarna märkte att eleverna inte är experter på datorer, som det ofta sägs runt om på skolor har jag märkt. Dessutom uppkom det allt mer problem relaterade till sociala medier. Jag, som är IT-pedagog på skolan, började fundera hur man kunde göra. Jag märkte att traditionell datakunskap var något som saknades för eleverna. Eleverna hade helt enkelt inte kunskap i det som krävs för att de ska nå kursmålen. Det måste vi göra något åt så klart. Jag kopplade även ihop sociala medier, hantering av källor, etiska överväganden på nätet och vips hade jag en grund att gå efter. I samband med detta kom jag i kontakt med Karin Nygård och tog del av några tidiga utkast till Digitalkunskap. Jag var såld direkt. Det som jag tänker har redan någon annan tänkt! Dessutom gjort det bra mycket bättre kan jag villigt erkänna. Programmering kom in som ett nytt inslag i min värld som kompletterade mitt innehåll och det kändes helt naturligt att ta in även det för eleverna.
Första terminen testade jag lite på den klassen jag var mentor för just då. Jag märkte att det gav goda resultat, så pass goda att jag ville utöka och göra det mer välplanerat. Min rektor hoppade på tåget och vips hade jag fått igenom att göra min deltidstjänst som IT-pedagog (resten fylldes ut med SO och svenska) till en heltid. Digitalkunskap för hela skolan, rakt av. 30 minuter/klass/vecka. Med en skola med 15 klasser så blir det en hel del elever att möta och ett schema som inte ens en rutinerad högstadielärare skulle sätta.
Vi är nu inne på upploppet på första året av Digitalkunskap för hela skolan och jag måste säga att det har gått över förväntan. Ingen elev eller förälder har varit negativ till innehållet eller till att vi har förlängt skolveckan med 30 minuter. Tvärtom. Är jag borta så blir de ledsna för att de inte får Digitalkunskap.
Programmeringen är givetvis esset i Digitalkunskapen. Elever fullkomligt älskar att programmera saker. Det här är något jag tänker utveckla till nästa läsår och ge eleverna möjlighet att programmera annat än i datorer och iPads. Jag har som vision att upprätta ett Makerspace, men det är frågan om jag får till det innan hösten.
Den största svårigheten har legat på ett pedagogiskt plan. Att anpassa en kursplan, som jag för övrigt har hackat och gjort till min egen, och att få den att passa för ettor och sexor är ingen lek. Det är en utmaning men en kul sådan. Man måste komma ihåg att Digitalkunskap är en levande organism som hela tiden måste utvecklas. Innehållet kan inte vara likadant år efter år, då kommer eleverna tappa intresset fort. Progression och profession hand i hand. Det ska bli häftigt att se vad de blir av våra ettor när de går ur sexan och hur möter högstadiet upp den kompetens som eleverna kommer ha i sig? Att ge eleverna en digital kompetens som sträcker sig utanför word och e-posthantering anser jag kunna vara skillnaden mellan en framgångsrik skolsaga och en medioker. Samhället förändras (förändringen drog igång på allvar i slutet på 90-talet) och skolan måste följa utvecklingen, gärna leda men åtminstone följa. Att skicka ut barn på sociala medier som 8-åringar utan några som helst verktyg kan få fruktansvärda konsekvenser. Det är det här jag gillar så mycket med Digitalkunskapen, det är inte bara programmering utan mer en helhetsbild.
Vid sidan av Digitalkunskapen så driver jag även IT-fritids på skolan. Något som har gett mersmak och en väsentlig utbyggnad av denna är under planering. Men det får jag berätta om en annan gång.
Största glädjen för mig är ändå när man hör elever prata med sina föräldrar när de blir hämtade på fritids om saker vi har pratat om på Digitalkunskapen eller hur jag får höra från deras mentorer att det vi gör förenklar deras arbete. Fast den absolut största tillfredsställelsen måste nog vara lekarna jag ser eleverna leka på rasterna. De programmeras hejvilt och att istället för att leka häst och hästskötare så leker man att en är en sprite som ska programmeras. Det är sann glädje.
Läs mer på bloggen.