Torbjörn ”Tobbe” Olsson
Tobbe är lärare i Idrott och hälsa på Värmdö Gymnasium. Han var länge en motståndare till digitala verktyg, då han upplevde det som något som tog fokus från nuet och gjorde eleverna disträ och mer stillasittande. Nu är han istället en stark förespråkare för att använda alla hjälpmedel som finns för att stärka eleverna i deras lärande. Han spelar in filmer för att visa exempel på rörelsemönster, flippar sina genomgångar och jobbar med appar som ubersense för att analysera elevernas framsteg.
Tillsammans med Kemi- och biologiläraren Johanna Lundström har Tobbe gjort flera ämnesövergripande projekt som handlar om hur kroppen påverkas av dagens livsstil. De gjorde även ett projekt där eleverna fick redovisa kemiska processer i form av dans som framfördes inför elever i grundskolans årskurs 3. Ett utmärkt exempel på ämnesöverskridande arbete med autentiska mottagare.
Vad jag kan se med det som jag kallar digitaliseringen är några grundläggande saker, för det första och det handlar inte enbart om idrotten, är att de lektioner som idag många lärare har måste ”tävla” med digitaliserade tjänster. Det gäller för lärare att hitta mer motiverande saker för eleven att göra på lektionerna än eleverna själva kan skapa på sina datorer eller telefoner, typ spel, sms,facebook mm. Jag kan se att eleverna har svårt att se resultatet av arbete och att de vill ha lika snabba lösningar/resultat som de får med hjälp av digitaliseringen. Då digitaliseringen oftast är en tjänst av ett företag bygger den på att fånga användaren uppmärksamhet det är dett vi lärare skall tävla mot. Jag tror därför att ett fokus behöver ligga på hur vi lärare på bästa sätt kan skapa en inlärning av det skal som vi ser att eleverna behöver. Med hjälp av det som idag redan är på stor framfart som synlig lärande, feedback mfl pedagogiska nya modeller.När det gäller idrotten är det ett samma sak, på kort sikt kan jag tala om hur jag gör med olika digitala metoder eller som jag vet andra gör, fast om ett år är dessa säkert omoderna och nya har tillkommit, så jag försöker titta mer på de olika nya modeller som kommer och hitta om jag kan se användningsområde för dessa. Filmning, socrative, olika appar för mäta sin hälsa mm är saker som jag använder. Det är mest saker som underlättar för eleverna och mig och som filmning som även blir en typ av bevis vad eleven faktiskt har gjort.Annars känner jag att det största utmaningen ligger generellt mellan digitalisering och hälsa. Att vi/de som producerar digitala tjänster hittar så pass bra och intressanta produkter att vi inte rör oss i tillräcklig utsträckning, detta är viktigt för eleverna att förstå och det för skolministern att acceptera. Det kommer bli ett stort folkhälsoproblem om det inte blir mer fokus på hur kopplingen hälsa och inaktivitet relaterar till varandra. Vad är då lösningen? Mer undervisning idrott, kanske dela upp det som en fysisk del som är obligatorisk. Där eleverna skall uppnå en grundstatus som kollas varje år, de som inte når denna skall få hjälp att nå den. Hälsotest, rörlighet, kondition, styrka. Inga elitgränser men en minimigräns för en normal, frisk kropp. De som når denna nivå kan välja att ha idrott eller ej. Här är det inte betyg utan et skriftligt omdöme från lärare om man vill ha de. Den andra delen skall vara ett kunskapsämne, hälsa! Här ligger fokus på hur kroppen fungerar, sociala aspekter, olika träningsmetoder för att utveckla någon kroppslig kvalitet.